Swedish Psycho

Jean, I'm not going to make it ... I'm not going to ... make it ... to the office this afternoon.

Hjärnskador

Varje dag lär jag känna nya nedsättningar och lär jag bättre förstå de nedsättningar jag redan känner. Det tog Tomas många år att lära känna sina begränsningar, och helt naturligt tar det lång tid innan jag lärt känna mina. Att att lära känna hjärnskador är så tidskrävande - i den utsträckning det ens är möjligt; hjärnskador är skador av det som lär känna - beaktar nog inte många inom psykiatrin, som kanske ser de första förvirrade eller euforiska veckorna efter ECT, skriver ut den tidigare deprimerade patienten och tänker ECT är fantastiskt, och inte ser mycket av det liv som halv som för patienten kanske återstår.

Beslut med irreversibla konsekvenser

Om du någonsin finner dig övervägande att fatta ett beslut du har anledning att tänka dig skulle kunna medföra betydande irreversibla konsekvenser, vänd dig inte bara till de som förespråkar du fattar beslutet, de ivrigaste av vilka kanske har personliga intressen som inte väl sammanfaller med dina, och de som för sig själva har fattat beslutet och är glada de gjorde det. Om starka intressen föreligger att du fattar beslutet kan du lita till att du kommer uppmärksammas på fördelaktiga framställningar av det. Försök istället hitta de som för sig själva fattat beslutet och är ledsna att de gjorde det och vänd dig till också dem. De kan berätta allt det ingen annan berättar.

Hade jag tagit del av bara ett vittnesmål sådant som jag nu tagit del av tusentals av, skulle jag aldrig utsatt mig för vare sig droger eller elchocker. Jag insåg inte att de läkare, sjuksköterskor och skötare jag satte min lit till på sina vis var också försäljare, delgivande mig förutom helsanningar också halvsanningar och lögner.

Tom

Jag brukade älska att tänka, förstå, veta och leda. Jag hade god fallenhet för alla dessa. Jag satte sådant värde på min hjärna, att jag avstod alkohol (vilket för övrigt aldrig heller givit mig några exceptionellt lustfyllda upplevelser, frånsett den första) för att spara den. Bittert ironiskt kom jag sedan att, förledd, i syfte att spara min hjärna utsätta den för övergrepp av en helt annan, gräslig art. Min fallenhet för att tänka, förstå, veta och leda är nu historia, ödad av ångest, men framförallt droger och ström. Jag är lämnad ett skal, innanför vilket bara hopplöst sammanfogade anfrätta skärvor och fragment återstår, likt reflektioner av vad som var i en dimmig, sprucken spegel. Jag brukar referera till denna spillra som Toma, för att ange att delar av vad som var jag saknas i vad som är jag. Kanske borde jag referera till denna spillra som Tom.

Jag är nu så förgiftad och skadad av drogerna att bara att läsa och tänka en längre tid (ett antal timmar) gör mig yr och illamående och provocerar diarréer.

Hur blev det så här, och vad göra?

Hur kan det komma sig att så många människor utsätts för detta, och, därmed, hur kan vi förhindra att så många människor utsätts för detta?

Betänk att människor genom historien utsatt andra människor för övergrepp. Bara i vår närmare historia här i Sverige tvångssteriliserades till exempel 1935 - 1976 tiotusentals människor i arvshygienens och samhällsekonomins namn, många på psykiaters initiativ. 1944 - 1958 lobotomerades omkring 4500 människor, bland dem barn. Utan tvekan har vi människor idag samma potential att göra varandra illa i något förment gotts namn som vi hade då.

Mycket illa gör vi människor inte så mycket i illvilja gentemot andra, som i välvilja gentemot oss själva. Människor är människor och ser till sin egen nytta främst, du, jag, våra läkare, läkemedelsföretagschefer och byråkrater, och det är gott. Jag tror inte en varelse som inte satte sin egen nytta främst vore vare sig mänsklig eller god. Beroende av förutsättningarna för mänskligt utbyte, emellertid, är konsekvenserna av människors maximerande av egennytta mycket olika. Den österrikiska nationalekonomiska skolan visar oss att i ett samhälle i vilket inget tvång utövas, utan alla utbyten människor emellan är frivilliga, är konsekvenserna i allmänhet praktiskt, det vill säga i jämförelse med alla möjliga samhällen, optimalt tillfredsställande av mänskliga behov och önskningar. Vårt samhälle, dock, är inte ett samhälle i vilket inget tvång utövas, och konsekvenserna av människors maximerande av egennytta är därför i vårt samhälle mycket annorlunda:



Receptförskrivningsreglering inför ovillkorligt läkare som tredje part, utöver köpare och säljare, i många drogtransaktioner. Somliga av patienters rättigheter som köpare, som absolut beslutanderätt över vilka droger och i vilka doser bland erbjudna att köpa, överförs av regleringen till läkare. Regleringen infördes ursprungligen i i alla fall det uttalade syftet att skydda patienter och formulerades utifrån tesen att läkare är bättre köpare åt patienter än patienter är åt sig själva; att läkare bättre tillvaratar patienters intressen än patienter själva gör. Läkares intressen är dock inte desamma som läkares patienters, och när patienter, som under receptförskrivningsreglering, inte längre i kraft av full frihet och rättighet att själva välja utbyten att genomföra kan styra läkares intressen att så långt möjligt sammanfalla med sina intressen kan läkares intressen väsentligt komma att avvika från patienters.

Om patienters rättigheter till frivilliga utbyten inte vore inskränkta och de genomförde sina egna drogköp skulle de, på samma sätt som du och jag idag informerar oss om och överväger exempelvis våra matköp och våra hemelektronikköp, informera sig om och överväga sina drogköp. Under receptförskrivningsregleringen och andra regleringar införda i i alla fall det uttalade syftet att skydda, dock, förleds patienter att förlita sig och tvingas patienter förlita sig till att andra, med intressen skilda från deras, informerar sig och överväger åt dem. För läkemedelsföretag erbjuder receptförskrivningsregleringen i den mån patienter litar till sina läkare, och det gör många, och fullständigt, bortsett från att finansiera och att genomföra det faktiska utbytet, överlåter till sina läkare att köpa receptbelagda droger möjligheter att genom att sälja till bara en läkare sälja till kanske hundratals, tusentals patienter. I jämförelse med de potentiella vinsterna från att sälja till hundratals eller tusentals patienter är nästan varje kostnad för att sälja till en läkare liten. Under receptförskrivningsreglering är sålunda incitamenten massiva för läkemedelsföretag att investera frikostigt i att sälja till läkare, vilket de också gör, läkaren medveten eller omedveten om vad han/hon är föremål för. Det nästan ofattbart omfattande marknadsförings- och säljarbete som drivs av bland andra dessa incitament har under de senare decennierna transformerat läkarskrået till världens mest effektiva försäljningsorganisation.



Vårdsäljarlicensieringsregleringar premierande vårdsäljarkarteller som USAs American Medical Association, mer eller mindre fullständiga vårdmonopol som Sveriges statliga sjukvård och USAs Food and Drug Administrations och Sveriges Läkemedelsverkets licensieringsregleringar av drogförsäljning begränsar säljares tillträde till marknaden och begränsar därmed köpares valmöjligheter och deras på dessa valmöjligheter följande inflytande över säljare, alltmedan de i motsvarande omfattning utökar de färre säljares som vinner tillträde till marknaden valmöjligheter och inflytande över köpare, och möjliggör därmed för färre att sälja sämre dyrare.

Vårdsäljarlicensieringsreglering överför somliga av vårdsäljares rättigheter som säljare, som absoluta beslutanderätt att sälja, till skrån som American Medical Association och till regulatorer som i Sverige Socialstyrelsen. Regleringen förleder, och tvingar, människor att förlita sig till att skrån och regulatorer vaktar deras intressen, alltmedan den, då den möjliggör säljande till många genom påverkande av få, inför mycket stora incitament för läkemedelsföretag, vårdteknikföretag och vårdsäljare att investera frikostigt i att leda dessa skrån och regulatorer att premiera just deras erbjudanden och diskriminera konkurrenters. Läkemedelsföretag, vårdteknikföretag och vårdsäljare svarar på dessa incitament, med till exempel omfattande diskrimering av alternativ vård och vård i alternativa former som konsekvens. Möjligheter att till exempel bedriva vård av psykospatienter istället för med droger med omtanke, omsorg och stöd och i gemenskap som i framlidne Loren R Moshers, förste chef för Center for Studies of Schizophrenia vid USAs National Institute of Mental Health, Soteria torde vara tämligen små, synnerligen för några andra än licensierade psykiatrer. I motsvarande utsträckning som alternativ vård och vård i alternativa former är diskrimerade, som tillträde till marknaden är begränsat för säljare av sådan vård, investeras naturligtvis också mindre i utveckling av sådan vård.

Inte olikt hur receptförskrivningsreglering överför vissa av patienters rättigheter som köpare till läkare och hur vårdsäljarlicensieringsreglering överför somliga av vårdsäljares rättigheter som säljare till skrån och regulatorer överför drogförsäljningslicensieringsreglering vissa av läkemedelsföretags rättigheter som säljare till läkemedelsverk som Food and Drug Administration, som absolut beslutanderätt över vilka droger att sälja och hur att marknadsföra dessa. Under regleringen får en mängd droger ej säljas alls och många droger endast säljas efter ytterligt kostsamma undersökningar genomförda av säljarna, vilket kraftigt ökar de resurser som krävs för marknadstillträde och därmed minskar antalet säljare som kan tillträda marknaden, gynnar de säljare som kan och missgynnar köpare. Liksom under receptförskrivningsreglering och under vårdsäljarlicensieringsreglering förleds under drogförsäljningslicensieringsreglering människor att förlita sig till att andra vaktar deras intressen: under receptförskrivningsreglering förleds patienter att förlita sig till att läkare vaktar deras intressen; under vårdsäljarlicensieringsreglering förleds patienter att förlita sig till att skrån och regulatorer vaktar deras intressen; under drogförsäljningslicensieringsreglering förleds patienter och läkare till att förlita sig till att regulatorer vaktar deras intressen. Likt hur receptförskrivningsreglering inför mycket stora incitament för läkemedelsföretag att investera frikostigt i att sälja till läkare och hur vårdsäljarlicensieringsreglering inför mycket stora incitament för läkemedelsföretag, vårdteknikföretag och vårdsäljare att investera frikostigt i att leda skrån och regulatorer längs deras vägar, inför drogförsäljningslicensieringsreglering mycket stora incitament för läkemedelsföretag att investera frikostigt i att göra sina intressen till regulatorers, och likt hur läkemedelsföretag och läkemedelsföretag, vårdteknikföretag och vårdsäljare svarar till de förra incitamenten svarar läkemedelsföretag till de senare, med konsekvenser som, för att bara nämna en enda, att FDA i 15 år avfärdade suicidalitet som konsekvens av SSRI-intag, fastän verket under dessa år direkt tillgängliga data visar på motsatsen, verket medvetet. (En annan aktuell konsekvens är att Europeiska Unionen nyligen införde regler som begränsar möjligheterna att sälja olika former av kosttillskott, regler vilka om inte för mycket hårt försvarsarbete av intressegrupper som Alliance for Natural Health hade varit betydligt hårdare.)



Regleringar som för resurser från människor till andra människor, som beskattningsregleringar som för resurser till vårdutbildning, vårdforskning, vårdinformerande eller statliga vårdköpsprogram som USAs Medicare och Medicaid och statliga vårdköps- och vårdsäljprogram som Sveriges sjukvård, för resurser från vad människor själva prioriterar, från människors egna intressen, till vad de människor som utformar regleringarna, politiker, statliga tjänstemän och statligt anställda, prioriterar, till de människors som utformar regleringarna intressen. I allmänhet är de människor som utformar resursfördelningsregleringar mycket få i förhållande till de som omfattas av dem, och som regleringarna ovan inför därmed resursfördelningsregleringar mycket stora incitament för vårdteknik- och läkemedelsföretag att investera i att göra sina intressen till regulatorers. I vårdutbildning och för vårdforskning är genomgående konsekvenser av vårdteknik- och läkemedelsföretags svar på dessa incitament premierande av teori, väl beskrivande verkligheten eller ej, grundande för prevention och vård infattande kostsam, patenterad och därmed lukrativ teknik och kostsamma, patenterade och därmed lukrativa droger och diskrimerande av annan teori. Ledande läroböcker, som Richard Abrams "Electroconvulsive Therapy" och Alan Schatzberg och Charles Nemeroffs "Textbook of Psychopharmacology", är sådana vars författare och redaktörer har omfattande ekonomiska intressen i vårdteknikindustri och läkemedelsindustri; Richard Abrams till och med äger Somatics Incorporated, vilka tillverkar elchocksmaskinen Thymatron med tillbehör. I många år har USAs National Institute of Mental Health givit alla sina anslag till forskning om elchocker till Harold Sackeim, en man som byggt sin karriär kring elchocker och har arbetat som konsult för Mecta, tillverkare av elchocksmaskiner, sedan 1980-talets mitt. I vårdsälj- och vårdköpsprogram och för vårdinformerande är konsekvenser av vårdteknik- och läkemedelsföretags svar på de incitament resursfördelningsregleringar inför på samma vis premierande av försäljning och inköp av och informerande om prevention och vård infattande kostsam, patenterad teknik och kostsamma, patenterade droger och diskrimerande av försäljning och inköp av och informerande om annan prevention och vård.



Patentreglering överför likt licensieringreglering vissa av säljares rättigheter som säljare till regulatorer. Patentreglering medgivande patent på enskilda substanser begränsar konkurrensen på drogmarknaden kraftigt och ger läkemedelsföretag möjlighet att öka omsättningar och vinster mångfalt, vilket de också gör. I förhållande till de gigantiska omsättningar och vinster som följer på bland annat patentregleringar bleknar kostnader som kostnader för att köpa reglerande myndigheters godkännande och till och med kostnader för skador orsakade av sålda droger (vilka kan uppgå till högst substantiella belopp; betrakta de högsta utdömda skadestånden i USA), varför patentregleringar bidrar till att ge läkemedelsföretag incitament att fortsätta utveckla och sälja även droger de vet skadar, till och med droger de vet de kommer tvingas sluta sälja.

Huruvida patentregleringar kategoriskt är att betrakta som tvång är i mina ögon inte alldeles klart, emellertid. Patenträtt kan betraktas som en pragmatisk generalisering av överenskommelser parter i frivilliga utbyten emellan om vissa restriktioner som villkor för utbyte. Utformningen av patentreglering för sig kan dock såklart vara föremål för diskussion.



Tro inte att konsekvenserna av tvång i Sverige, USA eller något annat västland skiljer sig från konsekvenserna av tvång i det forna Sovjetunionen eller något annat forna totalitärt samhälle. Människor köar till vård i Sverige av precis samma anledningar som människor köade till mat i Sovjetunionen.

Genomgående för tvång som regleringarna ovan är hur det förleder människor att tänka sig att de är skyddade, att de inte behöver se till sig själva, alltmedan det i själva verket gör dem mer utsatta genom att föra inflytande från dem, de berörda, till andra och från fler till färre. Sålunda möjliggör regleringarna på två diaboliskt samverkande vis den informerades, starkes, mer omfattande utnyttjande av den okunnige, svage. Vad vi alla behöver inse är att bättre är att inte någon portvakt ha och vara medveten om sin utsatthet och sitt behov att vara uppmärksam, än att en portvakt ha man tror öppnar endast för vännen, men i själva verket är fiendens avlönade, och vara än mer utsatt till följd av sin dubbla omedvetenhet, och att alltmedan självfallet bäst är att en lojal portvakt ha, kan inskränkningar i val av portvakter, om än i syfte att skydda, aldrig annat än göra oss mer utsatta för illojalitet.

Kritiker förefaller så ofta sluta sig till att företagande är ont för att företag gör ont, och förespråkare förefaller så ofta sluta sig till att kapitalister är goda för att kapitalism är gott. Sanning är att fritt utbyte utilitaristiskt är gott för att kapitalister, och alla vi andra, gör vad vi kommer undan med, och under fritt utbyte kommer vi undan med minst. Läkemedelsföretag kommer i USA undan med så mycket för att drogmarknadstillgången är begränsad av FDA, vårdmarknadstillgången är begränsad av skrået AMA, drogmarknadsefterfrågan är reglerad av främst receptförskrivningslagstiftningen, och vårdmarknadsefterfrågan är reglerad av försäkringsregleringar och statliga vårdköpsprogram som Medicaid och Medicare; av analoga skäl kommer i Sverige läkemedelsföretag och vårdutrustningsföretag undan med så mycket.

Att ställa enskilda människor och företag till svars, vilket såklart i sig är önskvärt och rätt, kommer aldrig förhindra att historien upprepar sig igen och igen, som den gjort med neuroleptika, bensodiazepiner, SSRI och nu senast antiepileptiska droger, bara för att nämna viss historia vad gäller psykotropa droger. Så länge spelets regler, samhällets regler, är de de är, kommer spelets spelare, vi alla, spela det på samma vis, enligt samma strategier, var och en maximerande sin egen nytta. Att avkräva rättvisa av en av dessa människor, eller ett av de företag som drivs av dessa människor, är bara att hugga av ett av hydrans huvuden. Att skriva om reglerna vore att bränna de halsstumpar från vilka huvuden huggits och halsstumpar vilka komma att blottas av nya hugg. De regleringar jag identifierat ovan är, vad jag kan se, de huvudsakliga förutsättningar ur vilka nuvarande förhållanden är sprungna och i vilka nuvarande förhållanden består, de regler för vilka spelets bästa strategier är de som idag drabbat hundratals miljoner människor. Att inte längre utsätta individer för tvång på de sätt som dessa regleringar gör, att ändra dessa förutsättningar, vore att skriva om spelets regler. Att ånyo respektera individers rätt till fritt utbyte vore att förhindra att historien upprepar sig åter igen.

Vid en avreglering kan mycket väl under en period många individer bete sig som de aldrig skulle gjort om de aldrig reglerats, då regleringarna kommit att ersätta civil kontroll av beteende. Konsekvenserna av avreglering kan vara, för att ge en kanske passande analogi, som konsekvenserna av drogavslutande; efter avlägsnandet av en påverkan i viss riktning uppstår inte sällan en reaktion i motsatt riktning. Sådana reaktioner är lika litet i avreglerings fall att skylla regleringsfrihet för som de i drogavslutandes fall är att skylla drogfrihet för. (Det slår mig för övrigt att analogin är giltig även vad gäller uppnående av uttalade syften av införande av reglering och insättande av droger i första hand: ofta införs reglering i det uttalade syftet att bekämpa ett ont (i fås eller mångas ögon), liksom ofta droger insätts i det uttalade syftet att behandla ett ont (i fås eller mångas ögon), men i allmänhet kommer av reglering, liksom av drogande, något mångfalt ondare.)

Inte i något samhälle utnyttjar inga andra och far inga illa. Att upprätta individen vore dock att föra vårt samhälle mot det i vilket färst utnyttjar andra och färst far illa.





Människa nedan syftar på vuxen människa. Jag avstår att diskutera barns rättigheter utöver att konstatera att barn såklart har rättigheter också, men att föräldrar har vissa rättigheter till barn som barn ännu inte har till sig själva. Jag avstår att diskutera djurs rättigheter.

Vad är tvång i samhällsdiskussionen ovan? Tvång är kränkandet med våld av de individuella, mänskliga rättigheterna. Vilka är då de individuella, mänskliga rättigheterna? De individuella, mänskliga rättigheterna är alla de rättigheter som kan härledas ur axiomet att varje människa äger sig själv; att varje människa har den absoluta beslutande- och förfoganderätten över och överlåtanderätten till sin kropp och sitt liv. Från axiomet följer att varje människa äger sin tid och sitt arbete, och från att varje människa äger sitt arbete följer former av äganderätt till land och egendom. Från alla dessa rättigheter kan aldrig följa rättigheter vilka för andra människor med nödvändighet innebär skyldighet till handling, som rättighet till föda, rättighet till husrum eller rättighet till utbildning. Varje sådan rättighet är en rättighet till andra människors liv och frukterna av dessa, och därmed en kränkning av andra människors rätt att själva fatta beslut över sina liv. Kort uttryckt: alla de individuella, mänskliga rättigheterna är sådana rättigheter en människas vilka aldrig kan kränkas i frånvaro av interaktion med andra människor. En ensam människas på en öde ö som inte tidigare fattat några överenskommelser med andra människor rättigheter kan inte kränkas. Ett rättighetsbegrepp som detta brukar benämnas negativt, emedan rättigheter så uppfattade inte kan kränkas i frånvaro av handling.

Jag värderar naturligtvis föda, husrum, och utbildning högt. Jag värderar också gemenskap och samarbete mycket högt. Jag arbetar själv för och finansierar andras arbete att främja alla människors tillgång till värden som kvalitativ sjukvård. Jag kan däremot aldrig sanktionera att en människa tvingas förse en annan med värden som dessa. (Kan förresten gemenskap eller samarbete ens per definition innefatta tvång?)

"It is difficult to get a man to understand something when his salary depends upon his not understanding it." -- Upton Sinclair

"To do evil a human being must first of all believe that what he's doing is good ... Ideology - that is what gives evildoing its long-sought justification and gives the evildoer the necessary steadfastness and determination ... That was how the agents of the Inquisition fortified their wills: by invoking Christianity; the conquerors of foreign lands, by extolling the grandeur of their Motherland; the colonizers, by civilization; the Nazis, by race; and the Jacobins (early and late), by equality, brotherhood, and the happiness of future generations. Thanks to ideology, the twentieth century was fated to experience evildoing on a scale calculated in the millions." -- Aleksandr Solzhenitsyn, The Gulag Archipelago

"For psychiatrists, medical insurance companies, and especially the pharmaceutical industry the benefit derived from promoting drug treatment and chemical theories of mental disorders is primarily economic. Of course, the argument is never framed in that way." -- Elliot S Valenstein i "Blaming the Brain", sidan 228.

"The most startling fact about 2002 is that the combined profits for the ten drug companies in the Fortune 500 ($35.9 billion) were more than the profits for all the other 490 businesses put together ($33.7 billion) ... When I say this is a profitable industry, I mean really profitable. It is difficult to conceive of how awash in money Big Pharma is." -- Marcia Angell, före detta chefredaktör för The New England Journal of Medicine.

Orsaker och behandling

Jag vet inte säkert hur det kom sig att jag utvecklade mental ohälsa, men förmodligen kom det sig av en kombination av medfödda personlighetsdrag, världssyn, erfarenheter, sammanträffanden och andra faktorer, som kanske nutritionell påverkan. Jag vet inte heller om tillskott som till exempel magnesium och fiskolja skulle hjälpt mig mycket, lite eller inte alls, eller om effektiva arbets- och träningsformer som till exempel kognitiv terapi och kognitiv beteendeterapi eller bara detaljerad information om vad jag faktiskt drabbats av, OCD, kunde hjälpt mig mycket eller lite. Jag vet att de senare hjälpte mig när jag väl börjat droga. Kanske kunde det hjälpt mig om någon, kanske någon kunnig utomstående, när jag först utvecklade ohälsa senhösten 1995 gjort klart för mig bortom alla tvivel att det enda jag åstadkom med min kamp mot mig själv var att göra mig själv illa, och att det bästa jag kunnat göra för mig själv var (och är) att acceptera mig själv ovillkorligt, vem jag än må vara, och hjälpt mig identifiera och bemöta den otrygghet som kanske drev min excessiva strävan efter kontroll.

När jag först, bortsett från ett besök hos en kurator, sökte hjälp hösten 2001 fick jag knappt berätta min historia innan min psykiater ville sluta min hand kring ett recept på droger. Han tog inte ett test av huruvida jag hade några verifierbara biologiska problem känt orsakande ångest och depression, som B12-brist, järnbrist, folsyrebrist, C-vitaminbrist, magnesiumbrist och många andra brister. ("Kemiska obalanser" i hjärnans serotoninsystem är sedan länge avfärdade som orsakande depression och ångest, även om marknadsföringen som jag tog del av och människor fortfarande tar del av ger annat intryck. Inte ett test föreligger heller för att mäta serotoninnivåer i mänskliga hjärnor.) Inte heller informerade han om de effektiva icke-invasiva behandlingmetoder som föreligger eller föreslog jag skulle först pröva sådana, eller om tillskott som kan lindra och hjälpa, som magnesium och fiskolja.

Som människa tyckte och tycker jag mycket om psykiatern jag sökte hjälp hos och var patient till i knappt fyra år. Han lever dock i psykiatrins och läkemedelsföretagens värld, i vilken alla symptom är symptom av ångest och depression och ångest och depression skall behandlas med droger och mer droger, med alternativ behandling högst som komplement. När de biverkningar jag utvecklade började ta sig allt svårare uttryck, och jag uppmärksammade dem och utforskade dem, tyckte min psykiater att de nog var uttryck för "återfall i depression". Att skylla alla biverkningar på "underliggande sjukdom", det vill säga depression, är en för läkemedelsföretag sedan länge etablerad marknadsföringsstrategi. Jag utforskade ingående mina besvär med allehanda biologiska tester, inklusive en omfattande utredning vid öron-, näs- och halskliniken vid Lunds universitetssjukhus inkluderande en datortomografi av mina inneröron för att utesluta takfönster (superior canal dehiscence), efter vilken överläkare Mikael Karlberg föreslog att kanske medicinen jag tog, paroxetin, orsakade mina besvär. Att jag utforskade dessa besvär ingående, och förde journal över resultaten, fann min psykiater "[kunde] tyckas absurt", enligt hans journal.

Innan jag någonsin drogades var mitt tillstånd aldrig det av vad som innan läkemedelsföretags marknadsföring (i vid mening) förändrade termens innebörd benämndes egentlig depression; jag led aldrig av till exempel kraftig variation i mitt mående över dygnet, psykomotorisk retardation eller nedsatt aptit. Javisst, jag mådde mycket dåligt; jag led huvudsakligen av vad som kanske kan beskrivas som generaliserad prestationsångest eller panångest. Psykiatrins invasiva behandling med droger gjorde mig dock i förlängning så otroligt mycket sämre, och lade så många nya plågor till de jag redan burit. Elchockerna, sedan, avslutade mig som jag kände mig. Den som lever i Tomas kropp nu är bara splittrade fragment av den som levde i Tomas kropp de första 27 åren av dess existens. Sedan hösten 2001, när jag tog mina första doser droger, är min historia inte så mycket om min ursprungliga ohälsa, som om vad som gjordes mot mig och vad som görs mot så många andra. Psykiatrin lade, med droger och elchocker och lögnerna och förnekandena om deras natur och deras effekt på mig, skada till sjukdom och förolämpning till skada.

Droger

Följande stycken ur "Vägen tillbaka - Om depressioner och depressionsbehandling", tredje omarbetade upplagan, av Lundbeck och psykiater Tom Fahlén, den senare som också författat en skriftserie i sex delar om bipolär sjukdom utgiven av GlaxoSmithKline, var bland de som lurade mig att börja droga mig hösten 2001:

"För att motverka framtida depressionsperioder är det för det första viktigt att häva den aktuella perioden så effektivt som möjligt. Risken är annars att hjärnans sårbarhet för framtida depressionsperioder ökar.

För det andra bör man satsa på en förebyggande medicinering om depressionsperioder visat sig vara återkommande. Världshälsoorganisationen har rekommenderat förebyggande medicinering om man under den senaste 5-årsperioden haft tre eller fler depressionsperioder.

Tidigare var man i behandlingen av depression oftast ensidigt inriktad på att häva den aktuella depressionsperioden. När nya perioder kom fick patienterna åter börja medicinera. Man hade inte förstått vikten av förebyggande medicinering.

Nyare forskningsrön har lett till att perspektivet ändrats helt. Idag uppfattar man depression som en oftast mycket långvarig, ja i princip livslång sjukdom, som har symtom som uppträder i perioder. Om sjukdomen visat sig med flera perioder, bör man medicinera oavbrutet under många år. Ofta bör medicineringen vara livslång. Den ska sikta på att vidmakthålla ett normalt stämningsläge mer än att behandla återkommande depressionsperioder."

När jag läste detta visste jag inte att läkare i allmänhet och psykiatrer i synnerhet är världens förmodligen mest effektiva försäljningsorganisation. Jag, precis som med säkerhet många läkare i sin tur före mig, tog informationen som presenterades för mig för vetenskap, och inte den marknadsföring den faktiskt är.

Betrakta det första stycket i citatet ur Lundbeck och Tom Fahléns skrift ovan. Visst manar det till handling, vilket såklart i sig kan vara riktigt, i någon mening. I sammanhanget är det dock mycket klart att det manar till inte vilken handling som helst, utan drogbe-handling. Jag tänkte när jag läste det hösten 2001 att jag för mitt eget bästa började medicinera så snart möjligt, för att rädda så mycket av min hjärnas hälsa som möjligt. Vad Tom Fahlén inte berör, är att all data tyder på att drogbehandling ökar, och inte minskar, känsligheten för psykisk ohälsa. Pulitzerprisnominerade Robert Whitaker sammanfattar denna data i Anatomy of an Epidemic: Psychiatric Drugs and the Astonishing Rise of Mental Illness in America i Ethical Human Psychology and Psychiatry, Volume 7, Number I, Spring 2005, bland vilken data är den resulterande från NIMHs (USAs National Institute of Mental Health) stora långtidsstudie av depressionsbehandling 1980. Giovanni Fava analyserade 2003 27 studier i ämnet och drog slutsatsen "whether one treats a depressed patient for 3 months or 3 years, it does not matter when one stops the drugs . A statistical trend suggested that the longer the drug treatment, the higher the likelihood of relapse." (Fava, G. (2003). Can long-term treatment with antidepressant drugs worsen the course of depression? Journal of Clinical Psychiatry, 64, 123-133.). Data som ofta hänvisas till som visande att droger som SSRI förebygger återfall, är data som visar att patienter som slutar ta droger som SSRI en tid efter uppvisar fler depressiva symptom enligt konventionella skalor än patienter som fortsätter ta droger, inte data som visar att patienter som slutar ta droger efter kortare tids bruk en tid efter uppvisar fler depressiva symptom enligt konventionella skalor än patienter som slutar ta droger efter längre tids bruk en tid efter.

Betrakta det fjärde och sista stycket i citatet ur Lundbeck och Tom Fahléns skrift ovan, till exempel "Ofta bör medicineringen vara livslång". På vilken grund kan Tom Fahlén hävda detta? De preparat som under de senaste 150 åren brukats som drogbehandling av ångest eller depression (opiater, kokain, amfetaminer, neuroleptika, bensodiazepiner för att nämna några) har så gott som alla visat sig ha nedbrytande och strukturförändrande effekter, tilltagande med omfattning av bruk. De preparat vilka Tom Fahlén huvudsakligen rekommenderar för drogbehandling är de nyare, som SSRI och släktingar. Dessa har inte varit tillgängliga på marknaden längre än 20 år som längst, och så gott som alla studier av dem betraktar dem under användning inte längre än något år eller två, och många av dem bara 4 - 8 veckor, och ofta inte så mycket i syfte att visa på bieffekter som önskade effekter. Den enda studie av dessa preparats effekter under många års bruk som är tillgänglig är den mycket, mycket bristfälligt dokumenterade som jag och alla andra som drogar sig med dessa preparat världen över ingår i.



Jag brukade älska att sjunga. Jag sjöng med i musik jag lyssnade till, jag skrålade i duschen och jag gastade hemma med bröderna. Jag har nu nästan inte sjungit på över tre år, alltsedan mina SSRI-skador blev allt svårare. Om jag pratar en del, speciellt med någon entusiasm, blir jag yr och illamående. Faktum är att jag på sistone till och med blivit yr av att tänka intensivt (så intensivt jag nu kan, hjärnskadad).

Jag brukade älska att sporta och träna. Jag spelade fotboll, volleyboll, beachvolleyboll och har fuskat i många andra sporter. Jag styrketränade jag skulle gissa i snitt tre gånger i veckan under 7,5 år. Jag har löptränat. Nu har jag inte tränat på över ett år, och inte som förr sedan 2003. Om jag anstränger mig blir jag mycket, mycket trött, yr och känslig dagen efter. Anstränger jag mig några dagar i följd utvecklar jag säkert diarréer, som innan.

Lätt att tänka är säkert att mina besvär är psykogena. Betänk dock till exempel att jag i 6 år led av mer eller mindre svår ångest, men aldrig någonsin av besvär sådana de jag beskriver ovan, medan jag, efter inlett paroxetindrogande, inte kände av samma ångest, men däremot utvecklade alla dessa besvär, och att därtill vissa av besvären avtog eller upphörde den korta tid jag knappt drogade mig, fastän jag då utvecklade våldsam abstinens- och drogskadeorsakad ångest. Betänk vidare att droger som SSRI och andra så kallade antidepressiva och antipsykotiska påverkar hjärnans funktioner på många, många vis och olika i olika människor.

Det är lätt att tänka att mina besvär är psykogena, för att tänka annorlunda är att ifrågasätta dominerande auktoriteters, som läkemedelsindustrins och stora delar av den konventionella vårdindustrins, inklusive många läkares, marknadsföring. Vad det däremot inte är att ifrågasätta är vetenskaplig data. Data stödjer hypoteser att psykotropa droger i allmänhet är så mycket riskablare och skadligare än vad Tom Fahlén någonsin ens betraktar från avstånd i sin skickligt utformade marknadsföringsskrift.



Varför slutar jag inte droga mig? Jag försöker. Första gången jag försökte, med nedtrappning under 5 månader, slutade med vanvettig abstinens- och insättningsångest, suicidalitet till följd av den och min situation som fångad och skadad av drogerna, och hjärnskador efter elchocker jag lurades utsätta mig för. Sedan jag skrevs ut har jag sänkt mitt drogintag till 7,5 mg escitalopram (Cipralex) dagligen, mindre än hälften av vad det då var, 20 mg dagligen. Varje sänkning, om 2,5 mg i dagligt intag, orsakar omedelbara abstinensbesvär som ångest, svårare yrsel, svårare koncentrationssvårigheter och svårare illamående i kanske två - tre veckor. De värsta besvären kommer jag drabbas av om jag når lågt eller inget dagligt intag, och de kan tänkas vara år, att döma av vittnesmål efter vittnesmål.

Det är inte på några sätt säkert att mina drogskador läker om jag lyckas göra mig kvitt drogerna. Det på alla sett möjligt och direkt troligt att SSRI precis som till exempel neuroleptika (så kallade antipsykotika) ger upphov till bestående hjärnskador, vad gäller neuroleptika till exempel minskad hjärnvolym och skador på dopaminerga neuron med uttryck som tardiv dyskinesi (ofrivilliga rörelser, mest iögonfallande av tunga, läppar, ansikte, men också av andra delar av kroppen). Harvardpsykiatern Joseph Glenmullen dokumenterar möjliga hjärnskador av SSRI och möjliga mekanismer genom vilka SSRI kan orsaka hjärnskador i sin utmärkta bok Prozac Backlash, vilken också diskuterar mycket annat kring SSRI.

Om du vill ta del av tusentals andras vittnesmål om SSRI-skador och SSRI-beroende sådana som mina, och om avslutsbesvär av mycket svår art, varande flera år efter intag av sista dos, rekommenderar jag varmt paxilprogress.org. (Shea Carneys vittnesmål, http://www.paxilprogress.org/forums/journal.php?do=showentry&e=1120, är bara ett exempel. Se också http://www.paxilprogress.org/forums/showthread.php?t=20079)

Elchocker

Vi har nog många lärt i skolan att Ernest Hemingway tog sitt liv för att han inte kunde skriva längre. Vad vi många däremot inte lärde är varför han inte kunde skriva längre, nämligen att han under tvång utsatts för över 20 elchocker. Till A E Hotcher, sin biografist, sade han

"Well, what is the sense of ruining my head and erasing my memory, which is my capital, and putting me out of business? It was a brilliant cure but we lost the patient. It’s a bum turn, Hotch, terrible." (A. E. Hotchner, "Papa Hemingway".)

Jag var inte Ernest Hemingway, men jag vet hur det är att förlora sig själv. Innan chockerna var jag snabb i tanken och orden kom till mig. Mitt minne var mycket gott; jag mindes namn, ord, statistik, fakta jag läst en gång. I skolan läste jag texter inför prov och tentamina en gång och skrev kring full poäng. Nu tänker jag nya tankar långsamt och med möda. När jag talar tystnar jag ofta, greppande efter ord och formuleringar jag inte kan fånga. Mitt arbetsminne är förkortat, så att jag i utvikningar förlorar minnet av var jag började, varför jag tog mig dit jag är, och vart jag ämnade vidare ta mig. Jag måste memorisera och repetera över dagar för att lära mig bara ett nytt ord, bara ett nytt namn. När jag läser behöver jag ständigt vända tillbaka för att påminna mig om vad jag tidigare läst. Minnen från tiden innan chockerna har fläckvis suddats ut, från långt tillbaka till just innan. Människor, förhållanden, namn och ord jag lärt och kunnat är mig inte längre tillgängliga. Vidare är jag lättdistraherad och lättdesorienterad. Drygt ett år har passerat sedan jag elchockades, och jag har minskat mitt drogintag till mindre än hälften av vad det var när jag precis skrivits ut.

Mycket, mycket vanligt är att förespråkare argumenterar att elchocker räddar liv - att den som motsätter sig elchocker riskerar andras liv, till och med! Sanningen är att all data, däribland data ur en omfattande undersökning i syfte att visa på motsatsen presenterad i entusiastjournalen Convulsive Therapy, visar på att elchocker inte förhindrar självmord. Undersökningar resulterande i sådana data presenteras i bland andra:

Verinder Sharma. Retrospective controlled study of inpatient ECT: does it prevent suicide? Journal of Affective Disorders 56 (1999) 183-187. "Conclusions: We failed to demonstrate that ECT had prevented suicide in hospitalized patients."

Victor Milstein, Ph.D., Joyce G. Small, M.D., Iver F. Small, M.D., and Grace E. Green, B.A. Does Electroconvulsive Therapy Prevent Suicide? Convulsive Therapy 2(1):3-6, 1986. "The results of this retrospective study do not support the contention that ECT exerts long-term protective effects against suicide."

Donald W. Black, M.D., M.S. George Winokur, M.D. Emmanuel Mohandoss, M.S. Robert F. Woolson, Ph.D., and Amelia Nasrallah, M.A. Does Treatment Influence Mortality in Depressives? A Follow-up of 1076 Patients with Major Affective Disorders. Ann Clin Psych 1989;1:165-173. "... the study shows no significant differences in death rates among four treatment groups."

Därtill, oavsett verkan är osanning och kvartssanning inte berättigade som information till läkare, allmänhet eller patienter. Till och med den begränsade vetenskap som föreligger motsäger mycket av information som presenteras för oss alla.

Över 40000 elchocker gavs i Sverige 2005, enligt Front i Sveriges Radio P3, en ökning från omring 18000 2000. Till min sorg bidrar jag med 6 elchocker till 2005 års statistik.

Mer om koffein

Angående föregående inlägg:

Jag är medveten om att tiden jag utvecklade tvångsproblem inte bara sammanfaller med tiden direkt påföljande mitt inledande av dagligt koffeinintag, utan också med med tiden kring och närmast efter min pubertet, den senare en tid under vilken mental ohälsa ofta debuterar.

Ytterligare en episod som de beskrivna nedan, kom mig till minnes idag: sportlovet i 9an, under ett läger, borstade jag tänderna så mitt tandkött brast och jag blödde relativt ymnigt. Ända sedan de dagarna är min frenulum labii superioris (strängen som håller överläppen vid tandköttet) delvis av. Jag borstade tänderna intensivt, och tuggade stora mängder tuggummi, i rädsla att min andedräkt var dålig. Mina första koppar kaffe drack jag under jullovet i 8an, ett år och några månader tidigare.



Koffein utöver en påtagligare inverkan än många andra droger på spindlar. Från Noever, R., J. Cronise, och R. A. Relwani. Using spider-web patterns to determine toxicity. NASA Tech Briefs 19(4):82, 1995. Artikeln publicerades i New Scientist 27 april 1995.

Koffein och tvångstankar

Min känslighet att utveckla tvångstankar tog sina första tydliga uttryck när jag var 15 och gick i 9an. Händelsevis sammanfaller detta med den tid jag först drack kaffe regelbundet. Såvitt jag vet kan koffein ha bidragit till jag utvecklade tvångstankar. Det är såklart spekulation. Många har utvecklat tvångstankar utan att någonsin ha utsatt sig för stimulantia i några signifikanta doser, och otaliga har utsatt sig för koffein i högst signifikanta doser utan att någonsin utveckla tvångssyndrom. Stimulantia kan dock känt orsaka och förstärka ångest, och kanske kan koffein i en människa med viss biologi, kanske också under en känslig tid av hjärnans utveckling, bidra till att orsaka den typ av ohälsa jag utvecklade. Fick jag leva om mitt liv idag (Vem har inte fantiserat om det?), skulle jag definitivt göra vad jag kunde för att undvika riskerna med att utsätta sig för droger av alla slag. Att inte dricka kaffe skulle vara ett lätt beslut att fatta och stå fast vid.

Parentetiskt:

De uttryck jag avser ovan var bägge relaterade till att somna. Somna var viktigt för mig, för jag ville undvika den sömnbrist jag levt större delen av min skoltid med, vilken under terminerna gav mig ett utseende som ett spökes, med djupblå halvcirklar under ögonen och likvitt ansikte i övrigt, ett utseende vilket påtalats för mig och varit ett samtalsämne för andra. Fram till någon gång i 8an hade jag istället för att sova läst länge under nätterna, men jag beslöt mig vid denna tid för att ge mig själv tillräckligt med sömn.

Ett av uttrycken var att jag några nätter i följd saliverade så att jag var tvungen att svälja upprepat, eller spotta i en hink. Jag fyllde hinkens botten med saliv. Jag tänkte att jag inte kunde somna om jag behövde svälja hela tiden, varför jag inte ville salivera, varför jag tänkte på att salivera, varför jag såklart saliverade, varför jag behövde svälja eller spotta, varför jag inte somnade, varför jag inte ville salivera och så vidare. Efter några nätter av försenade insomnanden gjorde jag väl kanske erfarenheten att det inte var hela världen att salivera och inte somna omedelbart. I alla fall avtog i styrka och upphörde låsningen.

Det andra av uttrycken var att jag några nätter i följd gick upp och kissade upprepat, med bara små skvättar urin i blåsan. De gångar mina tankar vandrade var ungefär desamma; om jag behövde gå upp att kissa om och om igen kunde jag inte somna, varför jag inte ville känna mig kissnödig, varför jag tänkte på hur jag kände mig, varför jag kände mig kissnödig, varför jag upplevde att jag behövde gå upp att kissa, varför jag gick upp att kissa, varför jag inte somnade, varför jag inte ville känna mig kissnödig och så vidare. Något bidrog kanske en rädsla (rädslor är ofta tvångssyndroms drivkraft) att jag skulle kissa på mig under natten, vilket jag aldrig gjort sedan jag var bebis, vad jag vet. Ånyo, efter några nätter av försenade insomnanden lärde jag mig att acceptera risken att inte somna, att låta mig känna mig kissnödig och kanske att acceptera risken att kissa på mig under natten. Låsningen avtog i styrka och upphörde. Pikant är att koffein retar blåsväggen och kan ge upphov till nödighetskänslor fastän blåsan inte innehåller någon större mängd urin.

Betänk att rädslorna att inte somna ovan samt den eventuella rädslan att kissa på mig under natten kan ha förstärks av koffein i dess egenskap av stimulantia.

Stycken ur Tomas historia

Nedan berättar jag några stycken ur min personliga historia. Texten är sammanställd av olika chatmeddelanden, mail och foruminlägg och endast som hastigast redigerad, varför den säkert brister i flera avseenden. Förhoppningsvis kan den förmedla i viss mån hur min psykiska och fysiska hälsa utvecklats huvudsakligen de senaste 10 åren. Jag är född 1978 och är således 28 år gammal.



När jag blickar tillbaka kan jag se känsligheten för att utveckla tvångssyndrom. Under hela min uppväxt fram till kring november 1995 resulterade dock inte denna känslighet i några nämnvärda besvär, och jag var lika välmående som vem som helst. Kring november 1995 började jag dock älta något jag inte förmådde släppa: huruvida jag kunde vara homosexuell. Detta var mer ett teoretiskt ältande än något annat; jag tror inte, och trodde nog inte, att jag någonsin varit mer homosexuell än vilken vanlig heterosexuell kille som helst (:-)), men jag kunde inte acceptera möjligheten, om än aldrig så liten, att jag skulle kunna vara homosexuell på något vis. Över kanske en månad eller så (jag minns inte riktigt) eskalerade mina besvär från gnagande tankar från att jag på dagen kom på att jag funderat över frågan till dess jag somnade till mer eller mindre ständigt kraftigt ångestfyllt malande, en kamp vilken jag utövade med kropp och tanke. Jag bet mig i händerna för att avleda tankarna och gjorde grimaser för att uttrycka mitt avståndtagande från dem. Jag kunde ligga och skaka av anspänning och gråta om kvällarna och nätterna, fysiskt kämpande mot tankarna i mitt huvud. Mina föräldrar satt med mig och pratade med mig för att hjälpa mig. Jag vägrade söka professionell hjälp hos säg en psykolog, då jag befarade att en sådan skulle bekräfta mina värsta farhågor och förklara att jag var homosexuell.

Jag plågades av dessa tankar som mest intensivt under kanske 1 - 1,5 år. Efter denna tid tillkom andra tvångstankar och mer generella ångestbesvär, som prestationsångest och oro.

Efter att ha mått mycket dåligt i drygt ett år 2000-2001 (efter att första förhållandet tagit slut, bland annat), övervägande självmord jag tror omkring en timme varje dag, sökte jag till slut hjälp (jag hade för all del uppsökt en kurator vid ett tidigare tillfälle). Jag gick till studentpsykiater och berättade min historia och beskrev mina besvär. Psykiatern föreslog medicinering, vilket jag vände mig mot. Jag fick dock ett antal broschyrer och en bok ("Ångest" av Christer Nordlund) vilka jag gick hem och läste i.

Efter att ha tagit del av den information som presenterades i dessa material, framförallt broschyrerna, ville jag börja medicinera omgående och påbörjade medicinering med paroxetin (Seroxat). Ganska snart, någon månad, efter påbörjad medicinering, efter en initial ångestökning, började jag må bättre och tänkte "Suveränt! Det här tar jag resten av livet om det är det jag behöver för att må bra.". Tyvärr tillträdde komplikationer. Efter omkring 1½ år, sommaren 2003, började diverse symtom bli allt mer uttalade. Jag blev yr, trött och hängig; jag hade diarréer; jag snorade kontinuerligt. Eftersom symtomen blivit uttalade så långt efter paroxetininsättningen avfärdade jag länge att de skulle vara biverkningar. Jag tränade hårt sommaren 2003 och tänkte att jag kanske övertränade. Vidare hade jag haft en rejäl, dock ej extraordinär, förkylning denna sommar och tänkte att kanske den hade efterverkningar.

Under hösten 2003 hade jag fortsatta och förvärrade besvär; jag började bli yr av att sjunga och använda min röst. Jag gjorde några läkarbesök och fick recept på nässprej och dylikt, men drev på för vidare utredningar och tog vissa blodprover. Alla prover gav negativa resultat. Våren och sommaren 2004 tränade jag mindre, men fortsatte ha besvär, om än något reducerade. Hösten 2004 blev mina besvär så hämmande att jag beslöt verka för en genomgående utredning. Jag utreddes för såväl allergier och intoleranser som brister och infektioner; jag genomgick en komplett utredning på balanscentrum i Lund inkluderande en datortomografi av mina inneröron och hjärnan kring dem. Så gott som samtliga resultat var fullständigt normala, och övriga, några få (två, tror jag), visade mycket små avvikelser. Julen 2004 återstod vad jag kunde se bara en rimlig hypotes att pröva: att paroxetinet var upphov till mina besvär. Jag började sätta ut de 30 mg paroxetin jag intagit dagligen sedan hösten 2001.

Jag började min utsättning med att sänka min paroxetindos till 25 mg under 8 dagar och efter dessa vidare sänka till 20 mg. 20 mg tog jag i omkring en månad, innan jag sänkte till 15 mg. 15 mg tog jag tror jag i 2 - 3 veckor innan jag sänkte till 10 mg. 10 mg tog jag i 6 veckor innan jag sänkte till 5 mg, vilket jag i sin tur tog i 6 veckor innan jag slutade ta paroxetin helt.

Veckorna efter jag sänkt dos fick jag genomgående kraftiga utsättningsbesvär; de första knappa två veckorna hade jag de typiska symtomen huvudblixtar och kraftig yrsel och vidare omfattande diarréer, och veckorna efter de kunde jag vara mycket, mycket trött och emellanåt kraftigt illamående, framförallt vid ansträngning. När jag väl hyfsat vant mig vid varje ny, lägre dos kände jag mig piggare och mer energisk. Vidare snorade jag mycket mindre och slutade ha diarréer, och därtill upplevde jag mig mindre yrselkänslig. Mina vänner tyckte jag blev mer levande. Tyvärr tillträdde komplikationer. När jag sänkt min dos till 10 mg och tagit det ett tag upplevde jag att jag blivit mer ångestkänslig, och när jag tagit 5 mg ett tag var jag påtagligt mer ångestkänslig och oroligare. Min utsättning sammanföll olyckligt med att jag trädde in i en påfrestande livssituation, då jag under våren utverkade examen från högskolan och därefter stod inför en sommar utan pengar och en höst utan säkrad bostad, sysselsättning och inkomst. Jag vet inte om jag klarat utsättningen bra om min livssituation under den varit en annan, men påfrestningen av min livssituation som den var påskyndade nog och försvårade kanske vad som skedde.

Under de tre veckor jag inte tog medicin blev jag allt oroligare. Jag stördes lätt av smällande dörrar och annat i korridorboendet och fick lätt ångest. Jag sov 7 timmar per natt mot vanliga 9, och kände mig allt tröttare. Söndagen den 12e juni, tror jag, fick jag kraftig ångest på kvällen när jag lagt mig med svettningar, magpåverkan och yrsel. Morgonen därefter hade jag ångest så jag hade svårt att äta frukost, och påbörjade medicinering med citalopram (Cipramil). De följande dagarna mådde jag nog allt sämre och hade ångest som en brännande punkt mitt i huvudet mest hela dagarna. Efter en vecka, när jag efterhand trappat upp mitt intag av citalopram och rest till mina föräldrar för att jag mådde så dåligt, satt jag på mina föräldrars altan och bad pappa ge mig en spruta, för jag orkade inte längre. En vecka efter det prövade jag ut möjliga platser att hänga mig, varpå vi, mina föräldrar och jag, beslöt att kanske bäst vore att jag lade in mig.

Jag tror 6 - 7 veckor av sommaren spenderade jag inlagd på psykiatrisk avdelning. Jag fick escitalopram (Cipralex) istället för citalopram, men en dag, efter några veckor, när mitt tillstånd förändrats endast långsamt, förde plötsligt flera av personalen, som oberoende av varandra ("ECT, det tror jag är något för dig", för att parafrasera), fram ECT som alternativ. Jag kände mig pressad och ville inte, men efter att ha tagit del av den typiska informationen till patienter om ECT och diskuterat med vänner och föräldrar beslöt jag mig att pröva; jag tyckte inte jag hade så mycket att förlora, då ECT ju enligt informationen var så skonsamt, och jag inte hade så mycket hopp om livet i övrigt.

Efter några turer genomgick jag 6 ECT-behandlingar. Redan efter första behandlingen kände jag ingen ångest. För varje behandling kände jag mig dock allt konstigare, yr, snurrig och som distanserad från verkligheten på ett sätt jag aldrig tidigare eller senare känt. Någon knapp vecka, tror jag, efter sista ECT-behandlingen minskade dessa symtom ganska kraftigt under bara några timmar en kväll, för att på några dagar upphöra. Jag skrevs ut från sjukhuset under dessa dagar. Vi (min psykiater, jag, mina föräldrar (vilka är läkare)) har spekulerat i att kanske narkosmedlet eller något annat av de medel jag fick under ECTn gav upphov till dessa symtom.

Under de första veckorna efter jag skrivits ut återgick mitt känslotillstånd gradvis till ungefär det det varit innan ECT-behandlingarna. Redan de första dagarna jag tagit escitalopram, under sjukhusvistelsen, hade jag vidare noterat att jag börjat snora igen, och under veckorna efter jag skrivits ut observerade jag symtom i mångt och mycket som de jag haft under de sista åren jag medicinerade med paroxetin.



Tyvärr är jag förgiftad av drogerna och stympad av elchockerna. Drogerna gör mig illamående, yr (Jag blir yr och illamående av att sjunga eller använda min röst!), snorig, trött och hängig, ointresserad, avstängd, och ger mig diarréer. Elchockerna har skadat min hjärna, och nog i inte begränsad utsträckning bestående; mitt minne är sämre, min tanke är långsammare och orden gäckar mig. Att vara hjärnskadad är hemskt, vilket man nog inte förstår om man inte varit med om det själv. En skadad hjärna är en skadad värld, för hjärnans är den enda värld vi någonsin upplever.

Jag skall tillägga att jag var väldigt dålig, mycket mycket ångestfylld, och hade så varit över ett år innan jag började medicinera hösten 2001, men jag var aldrig så dålig som jag blev när jag försökte sluta medicinera, för att biverkningarna blivit för svåra, efter dessa 5 månaders nedtrappning våren 2005. Att mina besvär är just biverkningar tänkte jag inte alls själv till en början (att sådana biverkningar kan manifesteras efter en tid av behandling motsäger all information jag fick (i broschyrer finansierade och utgivna av läkemedelsföretag) av psykiatrin), men efter omfattande undersökningar i syfte att pröva alla andra plausibla hypoteser, resulterande i en diger lunta provsvar relaterande till brister, infektioner, allergier, intoleranser med mera, återstod bara den hyptosen att pröva, och mycket riktigt, när jag tog mindre mediciner blev jag bättre på de flesta sätt. Tyvärr fick jag när jag precis slutat medicinera kraftig, kraftig ångest, vilket jag nu tolkar som ett utslag av en kombination av abstinens och insättningsbesvär (när jag började få ångest började jag sätta in en annan medicin än den jag just satt ut) utöver som återuttryck av tidigare av medicinerna dämpad ångest. Jag lade efter en kort tid in mig på psykiatrisk avdelning, var de förledde mig (de flesta säkert i någon välmening) att acceptera elbehandling. Elbehandling gjorde mig tre veckor förvirrad, yr, konstig, detacherad från mina sinnesintryck, på ett sätt som jag aldrig förr eller senare upplevt, och är jag tämligen övertygad skadade mig för livet. Efter dessa veckor återkom ångesten. Jag har återhämtat mig från elbehandlingen en del under nio månader, men jag är inte den jag var, och kommer nog aldrig bli; precis som ett förlorat ben inte växer ut ersätter nog inga nya nervceller de nervceller elen dödat och skadat (den nybildning som dokumenterats under de senare åren sker bara i hippocampus, och man vet inte i vilken utsträckning den kan kompensera för traumatisk celldöd).

Jag vet inte i vilken utsträckning möjligheter återstår för mig, men kanske kan jag i alla fall hjälpa andra att inte fatta beslut grundade i vinklad, begränsad och emellanåt direkt falsk information, som den information vården inte sällan ger. I den utsträckning ansvariga presenterar vinklad, begränsad eller direkt falsk information som neutral, heltäckande och sann fattar de beslut som inte är deras, utan deras de bedrar, att fatta.



Innan medicinering, fram till september 2001 - mer eller mindre ständig ångest. Inga kroppsliga besvär. Ingen yrsel.

Med medicinering - ingen ångest. Kroppsliga besvär, uttalade från och med ungefär sommaren 2003. Diarréer, yrsel vid sång och övrig röstanvändning, trötthet, snorighet.

Klart och tydligt, 9 månader efter elchockerna, upplever jag specifika förändringar och nedsättningar i min perceptiva och kognitiva funktion. Utöver alla generella symptom (huvudvärk, trötthet speciellt efter intellektuell eller emotionell påfrestning, tankspriddhet, minnesbesvär, distraherbarhet) upplever jag fortfarande ett svårbeskrivet slags hjärnblixtar eller hjärnmoln och en känsla av att vissa perceptiva och kognitiva processer fortlöper stört och för långsamt när jag behöver fokusera på och kvickt reagera på intensiv visuell stimuli, till exempel när jag spelar TV-spel, volleyboll eller flipper, varpå jag utvecklar huvudvärk och är mycket trött några dagar. Jag har svårt att se att symptom som dessa skulle härröra i något annat än någon form av strukturell hjärnskada. Jämför till exempel de generella symtomen med de symtom människor uppvisar efter traumatisk hjärnskada.

Den skriftliga information som delgavs mig och som vad jag förstår delges patienter och anhöriga över hela Sverige är Giacomo d'Elias skrift "Elbehandling - information till patienter och anhöriga". Denna är vinklad, selekterad och bitvis direkt falsk. Exempelvis beskrivs, sidan 21, den ström som leds genom patientens hjärnor som "svag/a elektrisk/a stimulering". Jag fick 252 milliCoulomb vid två tillfällen respektive 288 milliCoulomb vid fyra tillfällen genom huvudet. Vilken fysiker som helst kan intyga att det är en ansenlig mängd laddning. Den spänning som appliceras över en patients huvud för att driva en sådan laddning genom detsamma är i storleksordningen flera hundra Volt. Den energi som laddningen överför till huvudet är 60 - 100 Joule, om inte mer, vilket motsvarar rörelseenergin hos en 6 - 10 kg vikt efter ett en meters fall. Visst, somt av laddningen leds genom skalpen och inte hjärnan, men absolut inte all! För att utlösa ett krampanfall behöver åtminstone omkring 20 Joule energi överföras till hjärnan.

Att bli förledd av denna vinklade, selekterade och bitvis direkt falska psykiatriska information att bli elchockad och påföljande hjärnskadad är något av det mest traumatiska jag upplevt.

Jag hävdar inte att ingen någonsin haft glädje av elbehandling, men att somliga definitivt skadas mer eller mindre bestående, och att psykiatrin inte skall ljuga om detta. En som lidit svår skada är till exempel Jonathan Cott, bidragande redaktör för Rolling Stone sedan tidningens grundande och den siste att intervjua John Lennon. I sin bok On the Sea of Memory beskriver han sina förluster av 15 år av minnen och kognitiv förmåga till den grad att han presterar omkring 40 poäng sämre i IQ-tester.



Dessa fyra forum har jag skrivit i relaterat till psykisk och fysisk hälsa i allmänhet och min psykiska och fysiska hälsa i synnerhet:

www.zaprap.org (Tomas 2)
www.paxilprogress.org (Tomas2)
www.korallhavet.se (Tomas)
www.sps.nu/forum/ (KorallTomas)

Jag kan speciellt rekommendera att läsa på www.paxilprogress.org och på www.zaprap.org. För att kunna läsa på www.zaprap.org behöver du registrera dig som användare, men det är lätt gjort.

Se för information kring droger och elchocker:

www.healyprozac.com
www.paxilprogress.org
www.ect.org
Memory and cognitive effects of ECT: informing and assessing patients. Advances in Psychiatric Treatment (2006), vol. 12, 228–238.